Törnrosa av Bröderna Grimm

Det finns så många versioner av den här historien. Nedan följer en av de mest kända; den av Bröderna Grimm (översatt till svenska av Louise Nevander 2024).

***

FÖR LÄNGE sedan fanns det en kung och en drottning som innerligt önskade sig ett barn, men de fick aldrig något. Men det hände sig en gång när drottningen badade att en groda kröp upp ur vattnet och upp på land och sa till henne: "Din önskan ska uppfyllas; innan ett år har gått ska du få en dotter."

Det som grodan hade sagt gick i uppfyllelse och drottningen fick en liten flicka som var så vacker att kungen inte kunde hålla tillbaka sin glädje och ordnade en stor festmåltid. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta, utan också de kloka gummorna, för att de skulle vara snälla och välvilligt inställda till barnet. Det fanns tretton av dem i hans rike, men eftersom han bara hade tolv gyllene tallrikar för dem att äta från, måste en av dem lämnas hemma.

Festen hölls med all tänkbar prakt och när den var slut gav de kloka gummorna sina magiska gåvor till barnet: en gav dygd, en annan skönhet, en tredje rikedom och så vidare med allt i världen som man kan önska sig.

När elva av dem hade gett sina löften, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit inbjuden, och utan att hälsa eller ens se på någon ropade hon med hög röst: "Kungens dotter skall i sitt femtonde år sticka sig på en slända och falla död ner." Och utan att säga ett ord till vände hon sig om och lämnade rummet.

De blev alla chockade, men den tolfte, vars goda önskan fortfarande inte uttalats, trädde fram, och eftersom hon inte kunde upphäva den onda domen, utan bara mildra den, sade hon: "Det ska inte vara döden, utan en djup sömn på hundra år, som prinsessan ska falla i."

Kungen, som gärna ville skydda sitt kära barn från denna olycka, gav order om att varje slända i hela riket skulle brännas. Under tiden uppfylldes de kloka gummornas gåvor med råge för den unga flickan, ty hon var så vacker, blygsam, godmodig och klok att alla som såg henne måste älska henne.

Det hände sig att just den dag då hon fyllde femton år var kungen och drottningen inte hemma, och jungfrun blev lämnad helt ensam i slottet. Så hon gick runt på alla möjliga ställen, tittade in i rum och sängkammare precis som hon ville, och kom till slut till ett gammalt torn. Hon klättrade upp för den smala vindlande trappan och kom fram till en liten dörr. En rostig nyckel satt i låset, och när hon vred om den sprang dörren upp, och där i ett litet rum satt en gammal kvinna med en slända och spann lin.

"God dag, gamla dam", sade kungadottern, "Vad gör du här?" "Jag spinner", sade den gamla kvinnan och nickade med huvudet. "Vad är det där för något som rasslar så muntert?" sa flickan, och hon tog sländan och ville också spinna. Men knappt hade hon rört vid sländan förrän den magiska förbannelsen uppfylldes och hon stack sig i fingret på den.

Och i samma ögonblick som hon kände sticket föll hon ner på sängen som stod där och föll i en djup sömn. Och denna sömn sträckte sig över hela palatset; kungen och drottningen som just hade kommit hem och hade gått in i den stora salen somnade, och hela hovet med dem. Även hästarna somnade i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggarna, till och med elden som flammade på härden blev tyst och sov, steken slutade fräsa, och kocken, som just skulle dra kökspojken i håret för att han hade glömt något, lät honom gå och somnade. Och vinden föll, och på träden framför slottet rörde sig inte ett löv igen.

Men runt slottet började det växa en törnehäck, som för varje år blev högre och högre och till sist växte tätt runt slottet och över det, så att man inte kunde se något av det, inte ens vimpeln på taket. Men historien om den vackra sovande Törnrosa, för så kallades prinsessan, spreds över hela landet, så att kungasöner då och då kom och försökte ta sig igenom törnehäcken och in i slottet.

Men de fann det omöjligt, ty törnena höll ihop, som om de hade händer, och kungasönerna fastnade i dem, kunde inte komma loss igen och dog en eländig död.

Efter många, långa år kom en kungason tillbaka till landet och hörde en gammal man tala om törnehäcken och att det bakom den skulle stå ett slott där en underbart vacker prinsessa, som hette Törnrosa, hade sovit i hundra år, och att kungen och drottningen och hela hovet också sov. Han hade också hört av sin farfar att många kungasöner redan hade kommit och försökt ta sig igenom törnehäcken, men att de hade fastnat i den och dött en ömklig död. Då sa ynglingen: "Jag är inte rädd, jag ska gå och se den vackra Törnrosa." Den gode gamle mannen kunde avråda honom hur mycket han ville, prinsen lyssnade inte på hans ord.

Men vid det här laget hade hundra år just gått, och dagen hade kommit då Törnrosa skulle vakna igen. När kungens son kom nära törnehäcken, bestod den bara i stora och vackra blommor, som av sig själva delade sig från varandra och lät honom passera oskadd, och sedan slöt de sig igen bakom honom som en häck. På slottsgården såg han hästarna och hundarna ligga och sova, på taket satt duvorna med huvudena under vingarna. Och när han kom in i huset sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande ut sin hand för att få tag i pojken, och pigan satt med den svarta hönan som hon skulle plocka.

Han gick vidare, och i den stora salen såg han hela hovet ligga och sova, och uppe vid tronen låg kungen och drottningen.

Sedan gick han ännu längre, och allt var så tyst att det gick att höra ett enda andetag, och till sist kom han fram till tornet och öppnade dörren till det lilla rummet där Törnrosa låg och sov. Där låg hon, så vacker att han inte kunde vända bort blicken, och han böjde sig ner och gav henne en kyss. Men så fort han kysste henne öppnade Törnrosa ögonen och vaknade och tittade på honom ganska rart.

Så gick de ner tillsammans, och kungen vaknade och drottningen och hela hovet, och de tittade på varandra med stor förvåning. Och hästarna på gårdsplanen reste sig upp och skakade på sig, hundarna hoppade upp och viftade på svansarna, duvorna på taket drog ut huvudena under vingarna, såg sig omkring och flög ut i det fria, flugorna på väggen kröp igen, elden i köket brann och flämtade och stekte köttet, spettet började snurra och fräsa igen, och kocken gav pojken en sådan örfil att han skrek, och pigan plockade fågeln färdig för elden.

Och sedan firades kungens sons bröllop med Törnrosa med all prakt, och de levde lyckliga till slutet av sina dagar.

***

Törnrosa
Från Grimms Kinder- und Hausmärchen
av Grimm, Jacob, 1785-1863; Grimm, Wilhelm, 1786-1859
Publiceringsdatum: 1812/1815 och 1856
Översättning till svenska: Louise Nevander 2024

Bilden ovan är illustrerad av Heinrich Lefler.